Om sängen

Pyret har en egen säng. En ny och fin. Vit. Den har stått bäddad sedan ungefär en månad innan hon föddes. Jag är ju sån.

Vissa stunder har Pyret sovit i den. Det har hänt att hon sovit hela nätter i den. Det har dock inte hänt på minst fyra månader. Och sedan ungefär två månader har hon inte sovit där alls. Hon har sovit på mig. Dag som natt. Det började i samband med första förkylningen.

Senaste veckan har hon sovit två timmar per natt hos sin pappa. I natt: två timmar i sin säng. Och just nu har jag lyckats lägga ner henne där utan att hon vaknade! Uppstått har Jesus hurra hurra!

Så nu funderar jag på vad jag ska göra med all ledig tid jag precis gav mig själv?
"Ledig" tid? Hahaha! Om man med ledig menar att städa, plocka ur disken, plocka i disken, packa till babysimmet, raka benen...

Om 71

Första tanden har kommit idag! Mamman är stolt!

Andra förkylningen har snart ebbat ut.

Tredje Melodifestivaldeltävlingen väntar ikväll.

Det var det hele.

Om tunga dagar

Tänk att jag kan gå här och tycka att det är tungt. Vissa dagar, när man fått sova för dåligt, och lillan kinkar, och det är tristaste slaskfebruari, och snoret rinner, och man har ont i huvudet, så tycker man att det kan vara så himla jobbigt.

Så finns det föräldrar som har barn, inte äldre än mitt, som drabbats av cancer. Cancer.
CANCER.

Världen är så förskräckligt grym ibland. Livet är så hårt och jag har så svårt att acceptera att det ska vara så!

Ibland känns det som att man inte kan göra något. Ibland kanske det också är sant.
Men idag har jag i alla fall skickat in en summa pengar till Ung Cancer och till Barncancerfonden.
Idag är det Internationella barncancerdagen. Idag är en bra dag att göra någonting. Idag är till exempel en bra dag att vakna upp ur blogg-idet. Om så bara för en minut.

Om den vackraste stunden i livet

Du, jag har en sammandragning som vägrar att släppa, sa jag till maken på telefon.
Jag hade fått sällskap av mina föräldrar och åkt till min syster i skärgården för att få tiden att gå lite fortare.
Ta det lugnt, sa maken, ni behöver inte stressa upp er. Och absolut inte komma hem.

Det var slutet på något stort, men början på något mycket större.


-------------------------


Jag hade tröttnat på att vara gravid för länge sen. Jag hade hunnit gråta flera gånger hos mina nya barnmorskor i min nya hemstad. Av utmattning, längtan och fogsmärtor. Svaret jag fick var hårt och rent av omänskligt.
Vi kan inte göra något innan fullgången tid och bebisen mår bäst av att komma när den vill, sa de.

Men nu ville den tydligen det. Komma ut alltså.
Trots mina protester ville mamma och pappa att vi skulle åka hem. Det var ingen idé att säga emot. Väl i bilen satte värkarna igång. Kraftigt molande men klart hanterbara kom värkarna ungefär var tredje minut.
Mellan två värkar sprang jag in på Max i Uppsala för att gå på toa.

Vi hämtade upp maken och stannade på sjukhuset för en koll. Ctg-remsa visade på oregelbundna värkar. Öppen 1,5 cm.
Det här kommer att ta lång tid, sa barnmorskan, åk hem och ta ett varmt bad och försök sova.
Så vi tog taxi hem. Jag tog ett varmt bad och maken försökte sova. Vi trodde att han skulle jobba dagen därpå. Så blev det alltså inte.

Efter en timmes frustande i badet stod jag inte längre ut. Jag hade såna fruktansvärda värkar! Kräktes rakt ut när jag väl kommit ur badet.
Du får ringa, sa jag, vi måste få komma tillbaka.
På förlossningen blev de inte glada att vi ringde. Men visst fick vi komma in igen även om det med största sannolikhet inte hunnit hända något.

Jag fick lustgas innan vi ens kommit in i rummet. Vilket skämt. Det hjälpte ingenting!
Åh, fy fan, vad ont det gör, skrek jag. Det var den frasen jag använde flest gånger under de nästkommande åtta timmarna.
Barnmorskan kom. 4 cm öppet.
Det är ryggbedövning som är nästa steg om inte lustgasen funkar, sa hon.
Ge mig den, frustade jag. Trots att jag önskat att klara mig utan. Nu var det inget alternativ att inte ta den.
Efter 75 långa minuter kom narkosläkaren. Tio minuter senare hade bedövningen tagit och jag kunde andas normalt igen.

Effekten av epiduralen satt i drygt två timmar. Då hade de tagit hål på hinnorna så att vattnet gick, och jag var öppen ca 7 cm. Sen startade helvetet igen. Trots att de fyllde på mer bedövning så tog den inte som den skulle. Halva magen sprängde av smärta och jag skrek som en stucken gris. Och svor som en borstbindare. Jag började skaka av smärta, fick hög feber och intravenös antibiotika. Och kräktes vid varje värktopp.

Jag vill inte vara med längre, skrek jag, min kropp är inte gjord för det här!
Du är jätteduktig, sa maken, kämpa på.

Förlossningsläkaren kom in och började prata om sugklocka.
Gör vad som helst, skrek jag.
Men barnmorskan tyckte att jag skulle kämpa ett tag till.
Oj, vad det går framåt nu! Det händer massor! jublade hela rummet när jag krystade.
Det hände inte massor. Definitivt inte. Men de förstod att utan massiv peppning skulle jag inte orka.

Men så plötsligt, efter vad som kändes som tusen (men var åtta) timmars slit och kämpande, så kom hon.

Pyret var liten och blåaktig, insmord med fosterfett och det absolut vackraste jag sett.
Navelsträngen är lite kort, sa barnmorskan, och Pyret fick ligga i min ljumske istället för på bröstet.
Maken klippte stolt av navelsträngen och tårarna forsade.

I nästan åtta månader har vi väntat och längtat. Och nu var hon här.
Det vackraste världen har sett.
2875 gram och 46 cm.
Vårt älskade Pyre.

Den vackraste stunden i livet var den när du kom.

Om Pyret

Hon har anlänt. Jag är kär. Bloggpaus.

Om tristessen

Nu när dagarna kvar känns för många och för långa får jag ta till en ny taktik. Åker till syrran ett par dagar. Laddar batterierna och får tiden att gå. Och har lite roligt på köpet.

Helgen har varit fin. Haft vänner på besök och även hunnit mysa med familjen.
Nu är det bara att stå ut. Det är ju snart bara två veckor kvar!

Om tappad energi

Nu är det tungt. Både rent fysiskt och psykiskt.
Jag vet inte hur jag ska stå ut.
Jag har så ont. Jag sover så dåligt. Jag är så utmattad. Jag springer så ofta på toa. Jag gråter av förtvivlan och frustration varje dag.
Nu vill jag inte mer.

19 dagar kvar. De känns som en evighet.

Om veckans mage

Här kommer den. Mindre och mindre smickrande för varje vecka som går. Något snyggare i kläder, dock! Så har det inte kommit någon bebis om en vecka kanske jag är mer påklädd på nästa bild. Den som lever får se.

Tryck på Magbild här under om du vill jämföra med tidigare bilder. Vad tycks?

Om fortsatt nedräkning

Igår tog jag beslutet att trotsa smärtan och försöka göra något för att få tiden att gå. Så jag tog cykeln ner på stan och uträttade några ärenden. Åkte sen hem till mina föräldrar och slappade i en solstol i några timmar. Hämtade mamma från jobbet och så åkte vi och storhandlade. 15 liter jordgubbar och andra delikatesser som kan sitta fint till helgen.

Men sen tog orken slut. Efter att ha rensat cirka 13 liter gubbar var min rygg trasig. Då åkte jag hem.
Sprang på toa fem gånger från det att jag lagt mig tills jag kunde somna. Sista tillbakavägen till sängen slog jag i tån i makens stora skor och fick ett utbrott och kastade skor omkring mig.
På nymålade väggar bland annat. Det fick jag lida för idag när jag skulle tvätta bort alla fläckar från den vita väggen.
Jag är så trött och frustrerad och jag vet inte hur jag ska stå ut. Vissa stunder är ok men just nu vill jag ge upp.

Men idag är det tre veckor till beräknad födelse. Fem veckor till igångsättning.
Nej. Tre veckor till beräknad födelse. Längre kan jag inte tänka.

Idag bär det av till barnmorskan för kontroll av blodtrycket som var på tok för högt sist. Som hon lite glättigt förklarade kunde vara min "fribiljett" till igångsättning. Som att man ska hoppas på havandeskapsförgiftning!
Det var inte många rätt hos den damen. Önskar att jag kunde gå kvar på Mama Mia.

Om sommaren

Sommaren har kommit till småstaden. Och det med besked. Strålande sol och gassande värme. Som man har längtat!

Tyvärr kommer jag nu att klaga lite.
Det är så jäkla varmt att vara gravid.
Det är fruktansvärt att vara pollenallergiker och inte få ta medicin.

Jag vill träna.
Jag vill inte ha mer ont.

Det är dags för bebisen att komma ut nu. Men den fattar ju inte!

Nåväl.
Trots allt klag så är det faktiskt skönt att solen skiner.
Jag ska sätta mig ute en stund och njuta.
Och sen kanske ta en dusch till för att klara kvällen!

Om att bryta ihop och komma igen

Efter veckans depp tog vi bilen och åkte till Stockholm.

Träffade ljuvliga Enåsarna som bjöd på trerätters och myspys. Alltid lika härligt att träffa dem! Sedan sov vi över där. Inte så mycket sömn men ändå skapligt för att vara hemma på någons soffa (och i ett rum utan gardiner). Tänk att med vissa människor bara klickar man. Ljuvligt.

Efter en lång frukost åkte vi vidare och fick träffa 4H:s nytillskott. Vilket makalöst underbart barn. Tänk att det kommer barn när man varit tjock! Luktar gott gör de ju också.
Fick bra tips och det kändes bra att prata med någon som hade så färska erfarenheter.
Önskar bara att ni kunde flytta närmare och inte längre bort.

Och så blev vi bjudna på lunch hos Sussie och hennes nya kille. Trevlig prick och god mat.
Fin lägenhet var det också! Dit kommer vi igen.

Sammanfattningsvis. Att göra lite saker kan kännas jobbigt innan. Att ta sig för och orka sitta i bilen och få ont.
Men det här var helt livsnödvändigt just nu! Att få något nytt att prata om, prata med folk som man faktiskt inte pratar med varje dag.
Det ger lite ny energi.
Dessutom går ju tiden lite fortare. Snart bara tre veckor kvar.

Om Pyret håller tiden. Får se om bebisen brås på sin mor eller far i den frågan! (både vad gäller att födas i tid och att hålla tiderna rent generellt...)

Om fulla händer

Det har varit fullt upp senaste veckan.
Jag har varit säker på att bebisen har varit sugen på att komma ut men det har stannat av varje gång. Trist.
Jag är trött och less nu.

Men veckan har gått lite fortare än vanligt tack vare att det har hänt mycket saker.
Mamma fyllde 60 vilket innebar både en hel del förberedelser och fest i flera dagar. Roligt!

I natt har regnet öst ner och jag har sprungit fram och tillbaka på toa.
Nu skiner dock solen och vi ska äta nybakta bullar från stans bästa konditori.
Sedan åker vi till storstan för dejt med några av de bästa vi vet. Både kvällen och morgondagen blir lovely!

Om magen

Kommentarerna haglar om min mages utseende. Stor, liten, hög, låg, bred, smal och så vidare i all oändlighet. Hälften jag träffar kan garanterat se på magen vilken sort det ska bli, den andra halvan gissar vilt och baserar sin gissning på magiska krafter, önsketänkande eller vilken färg jag har köpt bilbarnstol i.
Det lustiga är att de flesta gissar fel. Men det kanske ligger lite i människans natur att försöka sia i det hon inte kan förstå.

Nåväl. Här kommer senaste magen. Håll till godo.

Vecka 35+6

Tryck på magbild här under inlägget för att jämföra med tidigare magar.

Om veckorna

Nu är det inte längre månader kvar.
Vi är inne i nionde och sista månaden. Fyra veckor kvar idag till Pyrets beräknade födelsedag.
Och livmodern har tränat hela natten, pust och stön.

Och imorgon ska jag ladda med jordgubbstårta utifall att det kan göra ungen glad och sugen på att komma ut!

Om en busunge

Inte nog med att Pyret inte kommer ut fast mamsen vill det.
Senaste buset är att sparka mamma hårt på revbenen. Inte kul. AJAJ Pyret!!

Förutom att få sparken så har jag även hunnit med att baka tårtbottnar och pajer till min mammas 60-årskalas på torsdag. En bra dag.

Om en torr blogg och fina vänner

Jag har haft lite bloggtorka.

Det vill säga, jag har inte haft något roligt att skriva om, och jag har skrivit inlägg som jag inte velat publicera. Men bloggen är ju min ventil utåt och därför måste det få vara tungt ibland också. Som ni fick se i förra inlägget.

Men här kommer ett desto gladare!

I midsommarhelgen fick vi besök av underbara vännerna från Göteborg. Han som är en av makens äldsta vänner, och hon som längtar efter Pyret nästan mer än vi gör.

Vilken härlig helg!

Vi körde midsommarlunchen på kvällen, eftersom fröken i familjen jobbade under dagen. Så det blev sill och potatis och sen helgrillad fläskfilé med grillade tillbehör. Och hembakt jordgubbstårta.

Sedan pratade vi till småtimmarna och tvingade oss till slut i säng.

Vaknade upp på midsommardagen till den ljuvliga nyheten att våra kära 4H fått tillökning i form av en liten pojke. Så underbart och man förstår lite mer att det faktiskt ska komma en bebis även till oss!

Välkommen till världen fina killen!

På hemmaplan fortsatte firandet med sällskapsspel, kanelbullar och skratt. Vi trodde att vi skulle gå ut på finkrogen och äta middag, men de hade stängt och vi körde köpepizza. Det slank ner det också.

Och så igår blev det picknick i sällskap av underbara systrar och syskonbarn. Dagen höll lite lägre tempo, vi var nog lite slut allihop.

Och när veckan börjat illa med ösregn hela natten och hela måndagen, blev Frugan betydligt lyckligare av ett tjockt paket från Holland. Vilken lycka! Vilka vänner! Vad gör det att holländska brevbärare är lite lata eller ätit för mycket brownies... brevet var mycket uppskattat om än lite sent!

Underbara vänner. Tack för all kärlek och för att ni finns!

Om en utmattad fruga

Idag är det fem veckor kvar till Pyrets beräknade födelse.

Status:
Jag vaknar minst en gång i timmen hela natten, för att gå på toa. Jag svettas och har svårt att somna.
Fogarna och ryggen gör att jag inte kan röra på mig.
Jag är stor, otymplig och varm.
Jag har tappat lusten. Inget är kul längre.
Maken jobbar långa dagar och jag är ensam.

Jag önskar att jag kunde tycka att det var ljuvligt att vara med barn.
Men jag vill bara gråta och det här känns som tortyr.
Idag är ingen bra dag, och jag vet inte hur jag ska stå ut!

Om mitt nya syprojekt

När man inte kan göra mycket får man göra lite.
Och eftersom jag är i boa-fasen inför Pyrets ankomst så får jag väl sy så mycket bebisgrejer jag kan medan jag väntar.
Och förutom det så har jag ju också fyllt frysen med fikabröd så att vi är redo för anstormningen av släkt och vänner i augusti. (eller när vi nu får besök som ska kramas och gratta och klämma på Pyret)

Idag har jag pysslat med det här:



Tågtyg, retroinspirerat, köpt på Ohlssons tyger.
För den som tittar noga ute på balkongen så skiner solen. Men det var mycket kortvarigt så det är inte så att jag slösat bort en fin dag på att sitta inne och sy. ;)

Vad kan man då göra av ett fint grönt tågtyg?
Ett babynest! Här är det färdigt och redo för någon som vill sova i det.




















För att Pyret ska känna sig hemma får babynestet ligga i vår säng fram till ankomst. Då får det vår lukt. Dessutom passade jag på att lägga dit lilla Antonio som ska bli Pyrets första husdjur.

Nu är det bara Pyret som saknas!

Om vår dag

Det är över tolv år sedan vi träffades första gången.
Du var ihop med min kompis.
Och jag hängde på som bihang.
Men din relation med min kompis blev kortvarig. Så vi började ses.
Du var den snyggaste jag sett. Lång och ståtlig, med klass och stil och dessutom är du genomsnäll.

Vi var så unga då men insåg att det var kärlek.
Jag gick med på en film som du ville se.
Du gick på hockey för min skull och låtsades vara intresserad.
Vi (mest du) körde moppe mellan dina och mina föräldrar för att vi skulle få ses så ofta som möjligt.
Jag köpte dig blommor på vår fyramånadersdag. Du gömde dem i väskan eftersom en kille inte kunde gå runt med blommor på stan.
Vi ringde sena kvällar och kastade oss på telefonen innan den hann väcka våra föräldrar.

Och sedan dess har vi flyttat isär, flyttat ihop, vuxit ihop till ett.
Vi har upptäckt världen tillsammans.
Vi har lärt oss att uppskatta vin.
Vi har utbildat oss och börjat jobba.
Du har friat och jag sa ja. Trots att du inte ville köpa någon så älskar du nu ringen vi valde till dig.

Och idag firar vi vår första bröllopsdag.
För ett år sedan idag stod du i mörk kostym med en krispigt cremevit ros i bröstfickan.
Och du höll om mig där jag stod bredvid i en klänning av thaisiden, med en bukett undersköna pioner och rosor i händerna. Darrandes av alla mäktiga känslor. Ögonen tårades och vi kände att nu börjar något nytt, något större.

Vi bokstavligen hoppade ut ur kyrkan i ett regn av rosenblad. En dag fylld av eufori, kärlek och lycka.

Aldrig ska jag sluta älska dig. Jag är så glad att jag får dela mitt liv med dig, och bära ditt barn.
Och dessutom är du fortfarande den snyggaste jag sett.

Om fortsatt nedräkning

Idag är det 40 dagar kvar till beräknad förlossning.
Idag, eller motsvarande graviditetslängd, föddes mitt yngsta syskonbarn. Och nästa vecka, relativt sett alltså, föddes Pyrets hittills enda tjejkusin. Det gör ju att jag är lite mer inställd på att det kan bli av nu. Och samtidigt så VET jag att man ska ställa in sig på att gå över.
Men nu är min kropp och själ så slut att jag vet inte hur jag ska klara dagen. Inte just en dag som idag som idag. Utan varje dag när jag vaknar så är jag redan slutkörd.

Firade dessutom dagen med att vakna med sprängande huvudvärk och mörka moln innanför ögonlocken.
Tur i oturen ändå, att det här är första barnet så att jag inte har något storasyskon att ta hand om när jag mår såhär.

Annars då?
Ja, vi får besök av A&B med kids ikväll. Det blir en kortare dejt för att det inte ska bli för intensivt.
Och på måndag har vi varit gifta ett år så helgen bjuder förhoppningsvis även på något slags firande.
Maken har börjat sitt nya jobb här i småstaden. Hittills mest genomgång av rutiner och journalsystem, men på måndag börjar han väl jobba som vanligt om jag förstått det hela rätt.

Och sista delen av försäljningen av gamla lägenheten går igenom idag.