Om magen dagen före dagen

Så imorgon är det dags att försöka vända. Otroligt blandade känslor av skräck, spänning, glädje, oro, ångest, stress med mera. Jag är SÅ trött och känner mig tung och less.
Viktuppgång ca 8 kg, det får jag vara nöjd med.

36+0

Om snitt vs snipp

Besökte barnmorskan i torsdags för standardkontroll i vecka 35+0.
Mitt järnvärde hade sjunkit för mycket sedan senast så jag fick uppmaning att fylla på med järn.
Annars var blodsocker, blodtryck, hjärtljud och magstorlek precis som det skulle.
Men så var det det där med fosterläget.

Jag har känt bebisens rumpa i flera månader peka skarp uppåt. För några veckor sedan konstaterade jag nöjt att bebisen verkar ha lagt på sig i vikt eftersom rumpan blivit rundare och mindre spetsig. Det berodde inte på viktuppgång utan att bebben valt att lägga sig i sätesbjudning. Visserligen fortfarande helt rörlig men dock i säte.

Jaha, vad innebär nu detta? Vändningsförsök är inbokat. Jag har fått olika besked kring lyckandefrekvens men någonstans mellan 30 och 60% lyckas. Misslyckas man med vändningen, eller om bebisen själv vänder tillbaka, blir det snitt. Sätter förlossningen igång av sig själv blir det akut snitt. På vårt sjukhus förlöser man inte i säte, vilket både jag och maken är tacksamma för.
Och vi ska planera för att vara på sjukhuset hela dagen eftersom man i vissa fall måste snittas efter ett vändningsförsök.
Vi fick först en tid nästa vecka men när jag ringde idag för att kontrollera det lyckades jag få en tidigare tid. Så nu på fredag ska vi in.

Min barnmorska på specialistmödravården har uppskattat att förlossningen kommer att ta 2-3 h från första värk tills att bebisen är ute. Det är inte mycket tid att hinna in och stoppa en förlossning.
Det här har gett mig så mycket huvudbry. Jag drömmer säte, andas säte, lever säte. Det tar upp all min tankekraft och jag känner mig nästan paralyserad i det här.

Jag vill knappt föda barn alls. Men jag vill helst inte förlösas med snitt och jag vill definitivt inte föda i säte.
Jag har förstått att för de allra flesta är kejsarsnitt en dröm. En utväg från en skrämmande förlossning. Men jag känner inte så. Jag är rädd för att genomgå en stor bukoperation. Rädd för efterbesvär. Rädd för komplikationer. Det känns mycket besvärligt om jag inte får lyfta på 6 veckor. Jag vet inte ens hur man klarar det när man har en tvååring hemma.
Men nu är det bara att hänga med och se vart det här för oss.

Om det råkar vara någon som läser så uppskattar jag pep talk just nu.