Nu är det gjort!

Fostervattensprovet är taget. Allt har gått bra.

Så, nu kan jag skriva lite utförligare för er som orkar läsa!

Vaknade halv sju efter en alldeles för kort natt. Hade inte jättesvårt att somna men svårt att komma i säng. Duschade och fixade mig. Var spänd.

Promenerade i lugnt tempo till sjukhuset för diverse urinprov, blodprov och slutligen ultraljud och fostervattensprov.
Fick vänta lite eftersom vi (typiskt mig) var ute i väldigt god tid.
I väntrummet ser maken en läkare som han känner igen, och uttrycker en önskan om att det är den doktorn som ska ta hand om oss.
Det visar sig sedan att det är så. Vi har dragit vinstlotten och fått Sveriges kanske bästa och trevligaste obstetriker.

Jag får lägga mig och dra ned byxorna. En läkarkandidat är på plats men det gör inte så mycket eftersom han håller sig på sin kant.
Barnmorskan kladdar på sin gele och ska börja titta med ultraljudet.

Jag vågar inte titta. Blev så orolig att det skulle vara tomt.
Men barnmorskan säger snabbt att här sitter en liten bebis, och jag vågar titta. Ser ett litet pyre som rör sig lite. Maken påpekar att pyret hickar, hela jag fnissar till och bilden blir förvrängd.
En snabbmätning visar att pyret kanske är lite yngre än vi trott, 14+6 istället för 15+5.

Doktorn sticker till på det optimala stället. Det känns. Men inte farligt. Barnmorskan säger att de första 72 timmarna innebär största risken för komplikation. Känns skönt att jag inte ska jobba eftersom jag är så rädd att klandra mig själv OM något skulle hända.

Vi får gå hem strax därefter.
Vi är berusade och överraskade av känslorna som svallar.
Maken är förvånad att han är så oberörd, han vågar inte tro på att det är vårt pyre och kan inte greppa att det faktiskt bor en bebis i min mage.
Jag är mest förvånad att det faktiskt låg någon där.

Vi promenerar hem, mycket långsamt.
Tittar lite på någon serie, äter mackor och dricker te.
Lägger oss på sängen en stund. Jag sover fyra timmar. Mår som en prinsessa när jag vaknar.
Gläds åt livet som växer i min mage.

En lugn vecka väntar, innan vi åker till Sveriges framsida för bröllop. Härligt!

Kalashelg

Veckan avslutades med en galet hektisk dag på jobbet.
Det funkar inte nu när jag "knakar i fogarna" och är allmänt slut. Jag får väl ta upp det igen helt enkelt.

Men sen.
En härlig middag ute tillsammans med maken och fina Susanne. Grillad hummer och underbara pommes frites. Virgin Mojito till det gjorde frugan lycklig.

Lördag. Träffade rara Stenström och hennes nya kärlek Buggaren. Körde en klippning av fröken och blev bjuden på lunch och fika. Strålande tider. Kvällen spenderade vi hos underbara Jocke och Tove i fina förorten. Bjöds på härlig middag och mycket prat. Ljuvligt!

Idag har jag och maken åkt norrut till älskade syster med familj. Lilla Sixten blev fyra så hela familjen slöt upp. En kortare promenad i "fogligt tempo" - visserligen fick jag ont efteråt men, men..
Och nu är vi hemma och tar en skön kväll med stuvade makaroner, falukorv och senaste Biggest loser.

Livet är underbart trots alla krämpor!
Imorgon åter till jobbet vilket alltså för tillfället inte är så underbart. Dock bara en jobbardag denna vecka så jag ska väl överleva...
Och på tisdag får vi äntligen se pyret!

Fostervattensprov

Dessa tudelade känslor inför provet.
Rädsla för att hitta något fel.
Bra att ta provet och utesluta (eller i värsta fall bekräfta) något fel.

Rädsla för att något ska gå galet efter provet.
Bra att få se barnet jag bär, om än för en kort stund, på ultraljudet.

En undran över hur man ska göra med könsinformation.
Sannolikt tar vi reda på provresultatet.
Bra för att man kan knyta an mer till barnet man bär - och för maken att knyta an till barnet han inte kommer att känna än på länge.
Nackdelen är ju att man missar den största överraskningen i livet (säger många mammor).

Och jag är så glad att jag har så bra stöd omkring mig. Om nånting händer. Om nånting inte händer. Om allt inte går vägen. Och om allt går vägen.
Älskade familj, släkt och vänner. Hur skulle jag överleva utan er?

Min man

Jag har bestämt mig för att vara sjukskriven två dagar efter mitt fostervattensprov för att inte riskera något. Eftersom de rekommenderar att man ska undvika fysiskt arbete dagarna efter provet kändes det som att jag kunde motivera det för mig själv.
Fick även en sjukgymnasttid på morgonen den andra dagen vilket såklart påverkade det beslutet.

Mailade maken och sa att jag känner mig som en svikare mot jobbet.
Han svarade:
Du behöver ta hand om er. Annars sviker du oss.

Han är så fin så jag blev rörd.

Tröttma

Trodde att man inte skulle vara såhär trött såhär länge.
Trodde liksom att när man väl klarat av de första tolv veckorna så skulle man må som en prins.

Nog för att jag mår bättre. Men som någon prins mår jag då inte. Basta!
Klockan är snart 20 och jag vill sova.
Somnade igår vid samma tid och sov sedan, med några uppvaknanden under natten, tills klockan ringde 05.50 i morse.
Var bjuden på födelsedagsfika idag men orkade inte. När jag ska upp till jobbet fungerar jag helt enkelt inte om jag inte får ha min kväll på mitt sätt. Viss förändring är möjlig men inte, som förra veckan, att komma hem klockan 22 och sedan göra sina rutiner.

Jobbet funkar skapligt igen. Dock är det den jäkla ischiasen som bråkar och jag ska ringa en sjukgymnast som är specialist på graviditetsbesvär. Frågan är ju vad man kan göra åt en klämd nerv. Det gör ju tyvärr ont HELA tiden, nu även när jag sitter - vilket jag såklart gör större delen av mitt arbetspass. Och vägen dit. Och framför tv:n på kvällen. Det gör också ont när jag ligger ner. Inget bra tecken.

Så. Nu har jag klagat klart. Dags att sova!

Längtan

Det är inte bara en liten bebis man längtar efter. (även om jag längtar extremt mycket)
Även sina fina vänner.

Ska träffa en hel del av dem snart, både denna helg och nästa, men vissa dröjer alldeles för länge innan jag får återse.
Till exempel min skidåkande favorit i norraste norrland. Dig saknar jag nog mest.

Om helgen

Spenderade helgen hos föräldrarna tillsammans med underbara storasyster och syskonbarn.
Gick på villavisning i fredags i en fantastisk 50-talsvilla. Läget var tyvärr sådär med tanke på att bussarna gick förbi utanför knuten.
Vi bestämde oss för att inte buda på den.

Och tankarna kring var vi ska bo är jobbiga. Usch så jobbiga.
Vi har letat i snart två och ett halvt år.
Ändrat oss många gånger om.
Nu är jag trött och vill veta var vi ska bo och hur.

Har fått problem med ischias också, eller fogarna, vad det nu är.
Har svårt att gå, sitta, stå och ligga. Allt gör ont. Hur ska jobbet fungera? Måste prata med barnmorskan om det.

Jobbet

Igår berättade jag på jobbet om att vi väntar barn.
Reaktionerna blev mycket  bättre än jag hade väntat mig. Mest glada för min skulle även om jag kände att de tyckte att det var tråkigt att jag försvinner.
Jag bjöd på tårta och det tyckte tanterna mycket om!

Förresten ringde också chefen från "nya jobbet" och önskade referenser redan nu. Han tyckte att det kunde vara en god idé att jag börjar direkt efter mammaledigheten och vill tala med min nuvarande chef. Jag är chockad. Tänk att de vill anställa mig trots att jag berättat att jag väntar barn. Tänk att jag inte blev diskriminerad! Helt otroligt.
Lön och övriga villkor för anställning har vi dock inte diskuterat och det är klart, det är ju möjligt att vi inte kommer överens.
Det återstår att se men till att börja med ska jag ta mod till mig och berätta för min nuvarande chef att jag sannolikt inte kommer att återvända efter ledigheten.

Idag har jag varit på kurs halva dagen. Vilket betyder att jag rest med SJ ca 6 timmar. Jag har hunnit ha en patient och suttit på kurs i 2,5 timmar. Snacka om slöseri med resurser. Och min tid.
Dessutom mår jag så djävulskt illa på tågen att det inte är sant!
Men nu borde det väl ge sig snart....

No place like home

Det har varit lite dålig uppdateringsfrekvens men jag kan dessvärre bara skylla på extremt dålig internettillgänglighet.

Men vi är hemma!
Jag känner redan av jetlagen fast åt fel håll eller vad man ska säga. Jag vaknar för tidigt. Kroppen vill inte sova.
Vi kom hem igår efter att ha varit på resande fot ungefär 24 timmar. Dörr till dörr.
Och innan vi åkte från Las Vegas fick vi strosa runt i ett köpcentrum 4 timmar för att inte komma alltför tidigt till flygplatsen.
Lång dag.

Fick sova kanske totalt tre timmar på flighten från Las Vegas. I London var vi inte supergulliga mot varandra. Vi konstaterade lite krasst att "du ser ut som jag känner mig" och fnissade lite.
Och nu har jag sovit fem timmar.

Vi kom hem igår efter att världens finaste mamma och pappa skjutsade hem oss. De kom förberedda till Arlanda med rågsiktskakor med stekt och falukorv. Festis och kaffe.
Vi var i himmelriket.

Och nu kör jag multivitamintablett och fullkornsvälling framför datorn och hoppas att sömnigheten ska återvända.

Over and out.

12

Äntligen har vi passerat de magiska tolv första veckorna!
Vi har kommit in i andra trimestern och det firade jag med att kräkas i bilen idag. Vi hade ju bestämt att jag skulle må bättre efter dessa tolv veckor men bebisen håller tydligen inte med utan ska redan visa vem som bestämmer.

Kalifornien är ljuvligt och min man är underbarast. SÅ fin han är när jag är hungrig, trött, gnällig, kräks eller bara behöver extra stöd.
Ibland är han också lite hård mot mig och säger ifrån när jag gnällt för länge.
Han är bra.

Imorrn ska vi gå på Sea World i San Diego och vi har köpt biljetter till att simma med belugavalar. Som delfiner ungefär, men sex meter långa och väger 1500 kg. Häftigt och läskigt!

Och så har jag börjat tänka på jobbet. Vill inte tillbaks.
Vill inte behöva berätta att jag är med barn och ska "svika" dem.
Har ju också sökt nytt jobb och skulle jag få det vore det dödsstöten mot min nuvarande klinik. Tungt.