Dessa tudelade känslor inför provet.
Rädsla för att hitta något fel.
Bra att ta provet och utesluta (eller i värsta fall bekräfta) något fel.
Rädsla för att något ska gå galet efter provet.
Bra att få se barnet jag bär, om än för en kort stund, på ultraljudet.
En undran över hur man ska göra med könsinformation.
Sannolikt tar vi reda på provresultatet.
Bra för att man kan knyta an mer till barnet man bär - och för maken att knyta an till barnet han inte kommer att känna än på länge.
Nackdelen är ju att man missar den största överraskningen i livet (säger många mammor).
Och jag är så glad att jag har så bra stöd omkring mig. Om nånting händer. Om nånting inte händer. Om allt inte går vägen. Och om allt går vägen.
Älskade familj, släkt och vänner. Hur skulle jag överleva utan er?
Tänker ni göra både nupptest o fostervattensprov? För oss var könet bebisens fina överraskningen vid förlossningen, väl värd att vänta på tyckte vi. Lycka Till, G
SvaraRaderaBM tyckte bara att vi ska göra fostervattensprov, eftersom vi är så oroliga och verkligen ville göra det.
SvaraRaderaJag vet att många känner så med könet. Vi får se hur vi bestämmer oss för på tisdag!
Tack för lyckönskningarna! Det är både spännande och läskigt nu!
Hej, jag tittar in här ibland. Vi gjorde inte fostervattensprov av den anledningen att vi inte visste vad vi skulle göra med ett eventuellt avvikande resultat. Det blev så svårt därför så avstod vi. Men skönt att ni får göra det om ni är oroliga. Är det någon speciell anledning till oron? Det kommer att gå så bra ska ni se. Lyckoönskningar.
SvaraRaderaVi har bestämt vad vi gör vid ett positivt test. Men jag förstår att många tänker som ni!
SvaraRaderaDet är svårt men för oss blev det ett naturligt val eftersom vi båda har medicinsk utbildning och vet så mycket vad ett allvarligt kromosomfel betyder. Det är nog bara det att vår kunskap har gjort oss oroliga trots att riskerna egentligen är otroligt små!
Ja, vi får väl hoppas att provet går bra, att resultaten är fina och att inget tråkigt händer som följd!!
Jag är också läkare och ibland är det jobbigt att veta mycket, och därmed också inse alla saker som finns att oroa sig för. Många gånger blev jag alldeles utom mig av oro och då var det skönt att maken fanns där och lugnade mig.
SvaraRaderaSer fram emot att få läsa om när ni fått se ert underverk på tisdag. Det är en häftig tid ni har framför er.
Alltid intressant att höra hur olika man tänker.
SvaraRaderaJag har varit väldigt lugn och väldigt orolig, det växlar väldigt och tack och lov brukar maken och jag synka så att en av oss kan lugna den andra...
När väl fostervattensprovet är klart och det har gått några veckor så den ökade missfallsrisken gått ned igen, och man kanske börjar känna sparkar - då tror jag att det blir lättare att njuta och våga lita på att det finns någon i magen.
Men egentligen, det här är väl bara början på hur orolig man ska bli sen när bebisen väl kommit!