Om den vackraste stunden i livet

Du, jag har en sammandragning som vägrar att släppa, sa jag till maken på telefon.
Jag hade fått sällskap av mina föräldrar och åkt till min syster i skärgården för att få tiden att gå lite fortare.
Ta det lugnt, sa maken, ni behöver inte stressa upp er. Och absolut inte komma hem.

Det var slutet på något stort, men början på något mycket större.


-------------------------


Jag hade tröttnat på att vara gravid för länge sen. Jag hade hunnit gråta flera gånger hos mina nya barnmorskor i min nya hemstad. Av utmattning, längtan och fogsmärtor. Svaret jag fick var hårt och rent av omänskligt.
Vi kan inte göra något innan fullgången tid och bebisen mår bäst av att komma när den vill, sa de.

Men nu ville den tydligen det. Komma ut alltså.
Trots mina protester ville mamma och pappa att vi skulle åka hem. Det var ingen idé att säga emot. Väl i bilen satte värkarna igång. Kraftigt molande men klart hanterbara kom värkarna ungefär var tredje minut.
Mellan två värkar sprang jag in på Max i Uppsala för att gå på toa.

Vi hämtade upp maken och stannade på sjukhuset för en koll. Ctg-remsa visade på oregelbundna värkar. Öppen 1,5 cm.
Det här kommer att ta lång tid, sa barnmorskan, åk hem och ta ett varmt bad och försök sova.
Så vi tog taxi hem. Jag tog ett varmt bad och maken försökte sova. Vi trodde att han skulle jobba dagen därpå. Så blev det alltså inte.

Efter en timmes frustande i badet stod jag inte längre ut. Jag hade såna fruktansvärda värkar! Kräktes rakt ut när jag väl kommit ur badet.
Du får ringa, sa jag, vi måste få komma tillbaka.
På förlossningen blev de inte glada att vi ringde. Men visst fick vi komma in igen även om det med största sannolikhet inte hunnit hända något.

Jag fick lustgas innan vi ens kommit in i rummet. Vilket skämt. Det hjälpte ingenting!
Åh, fy fan, vad ont det gör, skrek jag. Det var den frasen jag använde flest gånger under de nästkommande åtta timmarna.
Barnmorskan kom. 4 cm öppet.
Det är ryggbedövning som är nästa steg om inte lustgasen funkar, sa hon.
Ge mig den, frustade jag. Trots att jag önskat att klara mig utan. Nu var det inget alternativ att inte ta den.
Efter 75 långa minuter kom narkosläkaren. Tio minuter senare hade bedövningen tagit och jag kunde andas normalt igen.

Effekten av epiduralen satt i drygt två timmar. Då hade de tagit hål på hinnorna så att vattnet gick, och jag var öppen ca 7 cm. Sen startade helvetet igen. Trots att de fyllde på mer bedövning så tog den inte som den skulle. Halva magen sprängde av smärta och jag skrek som en stucken gris. Och svor som en borstbindare. Jag började skaka av smärta, fick hög feber och intravenös antibiotika. Och kräktes vid varje värktopp.

Jag vill inte vara med längre, skrek jag, min kropp är inte gjord för det här!
Du är jätteduktig, sa maken, kämpa på.

Förlossningsläkaren kom in och började prata om sugklocka.
Gör vad som helst, skrek jag.
Men barnmorskan tyckte att jag skulle kämpa ett tag till.
Oj, vad det går framåt nu! Det händer massor! jublade hela rummet när jag krystade.
Det hände inte massor. Definitivt inte. Men de förstod att utan massiv peppning skulle jag inte orka.

Men så plötsligt, efter vad som kändes som tusen (men var åtta) timmars slit och kämpande, så kom hon.

Pyret var liten och blåaktig, insmord med fosterfett och det absolut vackraste jag sett.
Navelsträngen är lite kort, sa barnmorskan, och Pyret fick ligga i min ljumske istället för på bröstet.
Maken klippte stolt av navelsträngen och tårarna forsade.

I nästan åtta månader har vi väntat och längtat. Och nu var hon här.
Det vackraste världen har sett.
2875 gram och 46 cm.
Vårt älskade Pyre.

Den vackraste stunden i livet var den när du kom.