Om magen dagen före dagen

Så imorgon är det dags att försöka vända. Otroligt blandade känslor av skräck, spänning, glädje, oro, ångest, stress med mera. Jag är SÅ trött och känner mig tung och less.
Viktuppgång ca 8 kg, det får jag vara nöjd med.

36+0

Om snitt vs snipp

Besökte barnmorskan i torsdags för standardkontroll i vecka 35+0.
Mitt järnvärde hade sjunkit för mycket sedan senast så jag fick uppmaning att fylla på med järn.
Annars var blodsocker, blodtryck, hjärtljud och magstorlek precis som det skulle.
Men så var det det där med fosterläget.

Jag har känt bebisens rumpa i flera månader peka skarp uppåt. För några veckor sedan konstaterade jag nöjt att bebisen verkar ha lagt på sig i vikt eftersom rumpan blivit rundare och mindre spetsig. Det berodde inte på viktuppgång utan att bebben valt att lägga sig i sätesbjudning. Visserligen fortfarande helt rörlig men dock i säte.

Jaha, vad innebär nu detta? Vändningsförsök är inbokat. Jag har fått olika besked kring lyckandefrekvens men någonstans mellan 30 och 60% lyckas. Misslyckas man med vändningen, eller om bebisen själv vänder tillbaka, blir det snitt. Sätter förlossningen igång av sig själv blir det akut snitt. På vårt sjukhus förlöser man inte i säte, vilket både jag och maken är tacksamma för.
Och vi ska planera för att vara på sjukhuset hela dagen eftersom man i vissa fall måste snittas efter ett vändningsförsök.
Vi fick först en tid nästa vecka men när jag ringde idag för att kontrollera det lyckades jag få en tidigare tid. Så nu på fredag ska vi in.

Min barnmorska på specialistmödravården har uppskattat att förlossningen kommer att ta 2-3 h från första värk tills att bebisen är ute. Det är inte mycket tid att hinna in och stoppa en förlossning.
Det här har gett mig så mycket huvudbry. Jag drömmer säte, andas säte, lever säte. Det tar upp all min tankekraft och jag känner mig nästan paralyserad i det här.

Jag vill knappt föda barn alls. Men jag vill helst inte förlösas med snitt och jag vill definitivt inte föda i säte.
Jag har förstått att för de allra flesta är kejsarsnitt en dröm. En utväg från en skrämmande förlossning. Men jag känner inte så. Jag är rädd för att genomgå en stor bukoperation. Rädd för efterbesvär. Rädd för komplikationer. Det känns mycket besvärligt om jag inte får lyfta på 6 veckor. Jag vet inte ens hur man klarar det när man har en tvååring hemma.
Men nu är det bara att hänga med och se vart det här för oss.

Om det råkar vara någon som läser så uppskattar jag pep talk just nu.

Om en ny magbild

Hej och oj vad magen växer!
Sedan sist: heltidssjukskriven eftersom jag knappt kan sova alls på nätterna. Har fått kryckor som jag börjat använda vid nödvändiga längre sträckor.
Den här veckan har jag lyckats klämma in ett läkarbesök, ett barnmorskebesök och två sjukgymnastbesök. Det är körigt att vara sjukskriven. Idag ska jag hälsa på jobbet och önska en god jul. Jag vet ju inte ens om jag hinner dit igen innan bebisen kommer. Eller orkar, för den delen.
Nåväl, här är dagens magbild.

32+1

Om sjunde månaden

Hej hej eftersatta bloggen och alla mina läsare som trånar efter ett inlägg.
Här kommer dagens mage! (om man vill jämföra med tidigare bilder kan man klicka på "Magbild" nedan.)
Vi går in i vecka 28 och tredje trimestern. Livet känns fint och jag är inte lika missmodig som under första graviditeten. Andra förväntningar i kombination med att jag har en sprudlande glad och underbart härlig busande tvååring här hemma, det tror jag var medicinen. Samt att fogarna är något bättre. Nog är de riktigt lösa och det knakar ordentligt i dem. Men det är trots allt ok!

27+0

Om en ny mage

❤️ 19+0

Om det gräsliga gräset

Atjooo och prosit! Så vansinnigt mycket pollen just nu! Trots att jag är vaccinerad är jag så sjukt dålig den här sommaren... Precis som när jag var barn. Sådär så att man längtar lite efter hösten. Fast det säger jag inte högt för egentligen gillar jag inte hösten!

Om när katten är borta

När katten, i det här fallet maken, är borta, i det här fallet på en veckas kurs, då.... Blir det chevre chaud och coca cola till middag. Och sen sura nappar som fredagsmys. Någon slags rättvisa måste vi väl ha! :)

Om mormor

Hälsade på min mormor idag. Hon sitter högt upp i molnen och håller koll på oss. I fredags fick morfar komma ner till henne i graven. Ta hand om varandra kära ni! Och grattis på 90-årsdagen min mormor!

Om en undran

Dags att börja blogga igen?

Svårt att sova. 

Tankarna snurrar. Kanske blir lite blogg framöver om jag får inspiration. 

Finns det någon kvar här?

Om sängen

Pyret har en egen säng. En ny och fin. Vit. Den har stått bäddad sedan ungefär en månad innan hon föddes. Jag är ju sån.

Vissa stunder har Pyret sovit i den. Det har hänt att hon sovit hela nätter i den. Det har dock inte hänt på minst fyra månader. Och sedan ungefär två månader har hon inte sovit där alls. Hon har sovit på mig. Dag som natt. Det började i samband med första förkylningen.

Senaste veckan har hon sovit två timmar per natt hos sin pappa. I natt: två timmar i sin säng. Och just nu har jag lyckats lägga ner henne där utan att hon vaknade! Uppstått har Jesus hurra hurra!

Så nu funderar jag på vad jag ska göra med all ledig tid jag precis gav mig själv?
"Ledig" tid? Hahaha! Om man med ledig menar att städa, plocka ur disken, plocka i disken, packa till babysimmet, raka benen...

Om 71

Första tanden har kommit idag! Mamman är stolt!

Andra förkylningen har snart ebbat ut.

Tredje Melodifestivaldeltävlingen väntar ikväll.

Det var det hele.

Om tunga dagar

Tänk att jag kan gå här och tycka att det är tungt. Vissa dagar, när man fått sova för dåligt, och lillan kinkar, och det är tristaste slaskfebruari, och snoret rinner, och man har ont i huvudet, så tycker man att det kan vara så himla jobbigt.

Så finns det föräldrar som har barn, inte äldre än mitt, som drabbats av cancer. Cancer.
CANCER.

Världen är så förskräckligt grym ibland. Livet är så hårt och jag har så svårt att acceptera att det ska vara så!

Ibland känns det som att man inte kan göra något. Ibland kanske det också är sant.
Men idag har jag i alla fall skickat in en summa pengar till Ung Cancer och till Barncancerfonden.
Idag är det Internationella barncancerdagen. Idag är en bra dag att göra någonting. Idag är till exempel en bra dag att vakna upp ur blogg-idet. Om så bara för en minut.

Om den vackraste stunden i livet

Du, jag har en sammandragning som vägrar att släppa, sa jag till maken på telefon.
Jag hade fått sällskap av mina föräldrar och åkt till min syster i skärgården för att få tiden att gå lite fortare.
Ta det lugnt, sa maken, ni behöver inte stressa upp er. Och absolut inte komma hem.

Det var slutet på något stort, men början på något mycket större.


-------------------------


Jag hade tröttnat på att vara gravid för länge sen. Jag hade hunnit gråta flera gånger hos mina nya barnmorskor i min nya hemstad. Av utmattning, längtan och fogsmärtor. Svaret jag fick var hårt och rent av omänskligt.
Vi kan inte göra något innan fullgången tid och bebisen mår bäst av att komma när den vill, sa de.

Men nu ville den tydligen det. Komma ut alltså.
Trots mina protester ville mamma och pappa att vi skulle åka hem. Det var ingen idé att säga emot. Väl i bilen satte värkarna igång. Kraftigt molande men klart hanterbara kom värkarna ungefär var tredje minut.
Mellan två värkar sprang jag in på Max i Uppsala för att gå på toa.

Vi hämtade upp maken och stannade på sjukhuset för en koll. Ctg-remsa visade på oregelbundna värkar. Öppen 1,5 cm.
Det här kommer att ta lång tid, sa barnmorskan, åk hem och ta ett varmt bad och försök sova.
Så vi tog taxi hem. Jag tog ett varmt bad och maken försökte sova. Vi trodde att han skulle jobba dagen därpå. Så blev det alltså inte.

Efter en timmes frustande i badet stod jag inte längre ut. Jag hade såna fruktansvärda värkar! Kräktes rakt ut när jag väl kommit ur badet.
Du får ringa, sa jag, vi måste få komma tillbaka.
På förlossningen blev de inte glada att vi ringde. Men visst fick vi komma in igen även om det med största sannolikhet inte hunnit hända något.

Jag fick lustgas innan vi ens kommit in i rummet. Vilket skämt. Det hjälpte ingenting!
Åh, fy fan, vad ont det gör, skrek jag. Det var den frasen jag använde flest gånger under de nästkommande åtta timmarna.
Barnmorskan kom. 4 cm öppet.
Det är ryggbedövning som är nästa steg om inte lustgasen funkar, sa hon.
Ge mig den, frustade jag. Trots att jag önskat att klara mig utan. Nu var det inget alternativ att inte ta den.
Efter 75 långa minuter kom narkosläkaren. Tio minuter senare hade bedövningen tagit och jag kunde andas normalt igen.

Effekten av epiduralen satt i drygt två timmar. Då hade de tagit hål på hinnorna så att vattnet gick, och jag var öppen ca 7 cm. Sen startade helvetet igen. Trots att de fyllde på mer bedövning så tog den inte som den skulle. Halva magen sprängde av smärta och jag skrek som en stucken gris. Och svor som en borstbindare. Jag började skaka av smärta, fick hög feber och intravenös antibiotika. Och kräktes vid varje värktopp.

Jag vill inte vara med längre, skrek jag, min kropp är inte gjord för det här!
Du är jätteduktig, sa maken, kämpa på.

Förlossningsläkaren kom in och började prata om sugklocka.
Gör vad som helst, skrek jag.
Men barnmorskan tyckte att jag skulle kämpa ett tag till.
Oj, vad det går framåt nu! Det händer massor! jublade hela rummet när jag krystade.
Det hände inte massor. Definitivt inte. Men de förstod att utan massiv peppning skulle jag inte orka.

Men så plötsligt, efter vad som kändes som tusen (men var åtta) timmars slit och kämpande, så kom hon.

Pyret var liten och blåaktig, insmord med fosterfett och det absolut vackraste jag sett.
Navelsträngen är lite kort, sa barnmorskan, och Pyret fick ligga i min ljumske istället för på bröstet.
Maken klippte stolt av navelsträngen och tårarna forsade.

I nästan åtta månader har vi väntat och längtat. Och nu var hon här.
Det vackraste världen har sett.
2875 gram och 46 cm.
Vårt älskade Pyre.

Den vackraste stunden i livet var den när du kom.

Om Pyret

Hon har anlänt. Jag är kär. Bloggpaus.

Om tristessen

Nu när dagarna kvar känns för många och för långa får jag ta till en ny taktik. Åker till syrran ett par dagar. Laddar batterierna och får tiden att gå. Och har lite roligt på köpet.

Helgen har varit fin. Haft vänner på besök och även hunnit mysa med familjen.
Nu är det bara att stå ut. Det är ju snart bara två veckor kvar!

Om tappad energi

Nu är det tungt. Både rent fysiskt och psykiskt.
Jag vet inte hur jag ska stå ut.
Jag har så ont. Jag sover så dåligt. Jag är så utmattad. Jag springer så ofta på toa. Jag gråter av förtvivlan och frustration varje dag.
Nu vill jag inte mer.

19 dagar kvar. De känns som en evighet.

Om veckans mage

Här kommer den. Mindre och mindre smickrande för varje vecka som går. Något snyggare i kläder, dock! Så har det inte kommit någon bebis om en vecka kanske jag är mer påklädd på nästa bild. Den som lever får se.

Tryck på Magbild här under om du vill jämföra med tidigare bilder. Vad tycks?

Om fortsatt nedräkning

Igår tog jag beslutet att trotsa smärtan och försöka göra något för att få tiden att gå. Så jag tog cykeln ner på stan och uträttade några ärenden. Åkte sen hem till mina föräldrar och slappade i en solstol i några timmar. Hämtade mamma från jobbet och så åkte vi och storhandlade. 15 liter jordgubbar och andra delikatesser som kan sitta fint till helgen.

Men sen tog orken slut. Efter att ha rensat cirka 13 liter gubbar var min rygg trasig. Då åkte jag hem.
Sprang på toa fem gånger från det att jag lagt mig tills jag kunde somna. Sista tillbakavägen till sängen slog jag i tån i makens stora skor och fick ett utbrott och kastade skor omkring mig.
På nymålade väggar bland annat. Det fick jag lida för idag när jag skulle tvätta bort alla fläckar från den vita väggen.
Jag är så trött och frustrerad och jag vet inte hur jag ska stå ut. Vissa stunder är ok men just nu vill jag ge upp.

Men idag är det tre veckor till beräknad födelse. Fem veckor till igångsättning.
Nej. Tre veckor till beräknad födelse. Längre kan jag inte tänka.

Idag bär det av till barnmorskan för kontroll av blodtrycket som var på tok för högt sist. Som hon lite glättigt förklarade kunde vara min "fribiljett" till igångsättning. Som att man ska hoppas på havandeskapsförgiftning!
Det var inte många rätt hos den damen. Önskar att jag kunde gå kvar på Mama Mia.

Om sommaren

Sommaren har kommit till småstaden. Och det med besked. Strålande sol och gassande värme. Som man har längtat!

Tyvärr kommer jag nu att klaga lite.
Det är så jäkla varmt att vara gravid.
Det är fruktansvärt att vara pollenallergiker och inte få ta medicin.

Jag vill träna.
Jag vill inte ha mer ont.

Det är dags för bebisen att komma ut nu. Men den fattar ju inte!

Nåväl.
Trots allt klag så är det faktiskt skönt att solen skiner.
Jag ska sätta mig ute en stund och njuta.
Och sen kanske ta en dusch till för att klara kvällen!

Om att bryta ihop och komma igen

Efter veckans depp tog vi bilen och åkte till Stockholm.

Träffade ljuvliga Enåsarna som bjöd på trerätters och myspys. Alltid lika härligt att träffa dem! Sedan sov vi över där. Inte så mycket sömn men ändå skapligt för att vara hemma på någons soffa (och i ett rum utan gardiner). Tänk att med vissa människor bara klickar man. Ljuvligt.

Efter en lång frukost åkte vi vidare och fick träffa 4H:s nytillskott. Vilket makalöst underbart barn. Tänk att det kommer barn när man varit tjock! Luktar gott gör de ju också.
Fick bra tips och det kändes bra att prata med någon som hade så färska erfarenheter.
Önskar bara att ni kunde flytta närmare och inte längre bort.

Och så blev vi bjudna på lunch hos Sussie och hennes nya kille. Trevlig prick och god mat.
Fin lägenhet var det också! Dit kommer vi igen.

Sammanfattningsvis. Att göra lite saker kan kännas jobbigt innan. Att ta sig för och orka sitta i bilen och få ont.
Men det här var helt livsnödvändigt just nu! Att få något nytt att prata om, prata med folk som man faktiskt inte pratar med varje dag.
Det ger lite ny energi.
Dessutom går ju tiden lite fortare. Snart bara tre veckor kvar.

Om Pyret håller tiden. Får se om bebisen brås på sin mor eller far i den frågan! (både vad gäller att födas i tid och att hålla tiderna rent generellt...)